Igår hände det igen. Utan förvarning och likt en storm av havsvatten från decemberkylan sköljde förvirringen över mig igen. Denna gång var det en liten flicka med rödlätt hår och rosiga kinder, med bulliga leende kinder och leriga ridkläders hälsning som triggade det. Tidens relativitet kastade mig genom Vintergatans oändliga rymd och allt jag kunde var att svara och le mot den rödlätta flickan. För henne var det ett svar men för mig (eller kanske bör en benämna det som oss), var det ett uppvaknande. Motvilligt stretandes kastades jag in i framtiden till den 9 april 2015. Idag är det historia och inte framtid, för plikttroget stannade jag i denna värld. Det samhälleliga systemet kräver fullständiga närvaro och diciplinerade individer, därför stannade jag i denna värld.

Nej, jag lider inte av dissociativ personlighetsstörning (eller någon annan form av identitetsklyvning). Men en människas "jag" ter sig som märkligt, inte är vi ju samma idag och igår, inte kommer vi vara samma imorgon? Empirism och andra studier förändrar våra inre precis som de vidgar verklighetens himlarand. När flickans hälsning störde våra sinnen, när vi plötsligt befann oss i framtiden som nu är historia, tvingades alla minnen in i en individ igen, vi blev tvugna att agera efter ett normativt acceptabelt beteende. Inte kunde vi någonsin berätta för den rödlätta flickan med skitiga ridkläder att vi befann oss åratals tidigare på ett sjukhus och behandlades mot hjärnskador, samtidigt som vi en annan gång upptäckte otrohetens svarta skugga, när hon väckte oss och drog tillbaka de samlade minnena till framtiden.