Min lägenhet var vår värld. Din och min egen februarivärld. Min säng var vår öde ö och min soffa vår tillflyktsort.

Och vi saknar dig, min lägenhet och jag. Varje vrå, varje yta, varje hörn, varje möbel, vi ser stumt på varandra när våra existenser möts på min väg in och ut ur rummen, och vi saknar dig. Sängen och jag talar lite förvirrat med varandra i något sorts tyst samförstånd, överens om saknaden som uppstår varje gång vi vaknar och varje gång vi går och lägger oss. Vi hittar inte riktigt tillbaka till hur livet var innan dig. Vi kan inte riktigt komma ihåg hur vi gjorde. Hur sängen brukade vagga mig till sömns, hur jag brukade sitta på stolen vid matbordet och äta, hur duschmunstycket brukade skölja schampot ur mitt hår och hur soffan, filten och jag brukade fördriva kvällarna framför tv:n tillsammans. Vi minns verkligen inte hur vi gjorde. Vi minns bara inte. Det är som att vi vägrar att komma ihåg av rädsla för att glömma, samtidigt som vi bär på en tyst förhoppning om att snart våga släppa. Om att snart fungera som vanligt igen. Det vore skönt för oss alla.

För som det är nu är min lägenhet fortfarande vår värld, lika mycket din som min, samtidigt som min säng numera bara är min alldeles egen ödsliga ö och min soffa mitt alldeles eget ensliga hjärtas fängelse.