Det är något med det här livet och varför jag alltid velat gömma mig, tills jag såg mitt ansikte, lite så där i förbifarten och jag tyckte mig känna igen personen som skymtade förbi. Jag stannade till, sa hej och hon försvann, men hon log i alla fall och för ett ögonblick syntes hon mig så vacker. Min själ där hon for förbi.

Kanske är hon så skygg för gatubarnen hon såg så nyligen att hon en morgon bara ville försvinna, just den där morgonen i Cebu, på Filippinerna där fattiga sover på gatorna och hur hon kryssade mellan Jeepneys för att slippa störa de sovande. Kanske blev hon rädd för de människor som sniffade lim för att orka se solen gå upp och hur hon kunde gå in på en 7-11 bara för att köpa sig en kopp unket kaffe.

Ibland undrar jag över henne, min själ, som kan se så mycket jag inte förstår eller hur hon älskar mossa på en gren, jag önskar hon ville vara mig nära, men jag tror hon är där, bland människorna på gatan. Där hon en gång bodde själv. Och det var därför han kom fram till henne, med fyra fimpar från gatan för att be om eld och hur hon utan att tveka lät sina händer kupa hans avgassmutsiga svarta och samtidigt se honom i ögonen utan att tveka.

Det är en galen värld och hon vet inte var hon hör hemma, landar en Boeing 777 på Arlanda och hon är så vilsen fast de säger att hon är hemma och hennes hjärta bultar för en historia som började för 30 år sedan och en kvinna som dog, det är en galen värld och hon passerar passkontrollen som en främmande men ingen stoppar henne.

Ser jag henne möta sitt livs kärlek, hur hon omfamnar honom och för en sekund försvinner allt, ligger minnena som en andra hud hon inte kan tvätta av sig och hon vet att ingen kommer förstå det hon vill berätta. Om den där morgonen i Cebu då solen fullständigt bländade hennes själ och hon bara visste. 

De avgassvarta väggarna och hon inne på 7-11 som sa tack för att jag sett henne, det fönsterlösa rummet, sänglössen som bet sönder mig. Taxin mot en hamn, vattenflaskan i svettiga händer och drömmen om ett paradis på jorden som inte kan mätas av haven man ser, bara önskan om ett annat liv. Vi är alla samma, lika ensamma.

Såg jag hennes ansikte på färjan, vissheten att man aldrig kan fly, hur hon stressat lyfte undan håret och försökte le fast det gjorde så ont, hur de lyfte sina händer och ropade: Hello friend! Och hur hon lyfte sina händer och grät och jag önskade att jag orkat le mer med henne.

Och jag svarade dem;

hello

Och jag tror mina vinkande händer var det första hopp de sett på länge