vem lägger sig med hat

mellan generationer

vem låter mörkret segra

långt in i de egna barnen

endast mörker kan legitimera mörker

endast hat föder hat

vad förmår poetens knivskarpa drake

när legoknektarna klipper snöret

och draken störtar

ändå rullar dagen i tillförsikt

hat raderas konstant

som i en Etch A Sketch

som tidvattnet alltid placerar

i den våta sanden du

det står och väger

när makten korrumperats

till en kritisk punkt

då det är för sent

och kärlekens offer

faller

drömmarna

om en annan värld

med naturen

med alla djuren

med lugnet att se

hur en himmel bäddar för

otrolig framkomlighet

det är det som finns i kärlek

i det svepande ljus som lyfter

i den korta stund fördelarna

fördelas förfinas förmeras

det var vid överfallets

mörka intention

mellan träden

långt in i skogen

allt sattes på sin spets

dagen var lagd i formalin

vinden kröp som en döende

ur den sista sängen

det blev allt svårare att andas

överfallet varade inte länge

det liksom ebbade ut

i den första grönskan

långt innan samlaren

funnit sin mörka tråd

stationerna avlöser varandra

banvallen är officiellt bortglömd

omgärdad av mytens blå träd

i en måleriskt grön tunnel

innan landskapet åter rätar ut sig

under metalliskt solsken

mellan slitna industribyggnader

det klänger ett hus på klipporna

vid havet i Laugharne

där tidvatten och hägrar

hjärtmusslor och krabbor spindlar

över leriga stränder

vid fårfläckade kullars ro

dieselloket drar vagnarnas

lättsamma budskap

genom vårens väloljade landskap

där den walesiska murgrönan

klänger i grön symbios

runt gamla träds långsamhet