den här dikten är ett öppet sår

som aldrig läker

ett tåg på väg mot stränder

där hägrar vadar

och himlen fortfarande

tillhör dig

landskapet är ett samtal

mellan fåren som fläckar

de gräsgröna kullarna

och mannen som slog världen

med häpnad

den lilla flickan brinner

i en berättelse som pumpar

utan aning

i den tidiga dagen

vet han att jag är på väg

är det hans vind

som ska möta mig

när sjöfåglarna störtar

i det mörka havet

det finns fotspår

som aldrig lämnar marken

tankar som aldrig tystnar

det är något med molnen

med stationerna

som avlöser varandra

och han som sjönk

på ett sjukhus

på andra sidan havet