Här har jag stått i flera timmar och försökt vara poetisk. Jag har känt att jag vill skriva och jag har vetat vad men jag har inte vetat hur.

Jag ville skriva om Erik som jag har träffat några gånger i omklädningsrummet på mitt jobb. Jag skulle skriva om hur jag träffade honom tre kvällar och två morgnar för två veckor sedan när vi båda jobbade natt den  helgen.

Om hur jag pratade, nej, vi pratade två morgnar och en kväll.
Om hur det kändes som att han pratade med mig för att han ville, inte för att undvika en obekväm tystnad.
Om hur jag tänkte när han pratade på som bäst "ser han inte hur jag ser ut, jag är ju inte i hans league".
Om hur jag bestämde när jag gick hem på lördagsmorgonen att jag inte skulle dagdrömmeriförälska mig i honom.
Om hur glad jag var när han på söndagsmorgonen kom ut och pratade lite när vi fikade och hur han sade att "jag kan ju gå med dig in och se vad du gör när du jobbar".
Om hur jag ändå i bussen på vägen hem övertalade mig att han bara hade gjort så för att vara trevlig, inte för någonting annat.
Om hur jag med vilje gick lite långsammare ner på måndagsmorgonen för att jag inte skulle behöva byta om exakt samtidigt som honom, jag menar vem känner för att halvstrippa klockan tio i sju en måndagsmorgon en och en halv meter från någon man inte är det minsta intresserad av, alls, men han hade gärna fått vara kvar och sagt hejdå, nu var han inte det.
Om hur jag lyckades ganska bra med att övertyga mig om att jag inte var fast i dagdrömsmolnet tills jag kom ner på onsdagskvällen och såg att hans lås fortfarande rörde sig lite fram och tillbaka och hur hans doft låg kvar i hela det lilla omklädningsrummet och jag förstod att han nyss hade gått hem.
Om hur jag då kände den där bekanta känslan, det där stinget i bröstet som säger att jag önskade att han hade varit där, den där osköna ovissheten som stör bara för att jag inte vet när han jobbar nästa gång och den där undran om han hade tyckt att det var synd att inte jag var där när han kom ner.

Men jag kom inte på några snygga formuleringar, inga vackra ord, inte ens en enda liten bokstav kom till mig.

Men sedan hände det.

Klockan var 04.27.

Han kom in till mig, frågade om jag hade sett några papper han skulle ha och jag sade att de borde ligga i högen där. Han började titta men hittade inte dem. Jag sade att de kunde vara i den andra högen också som jag hade sorterat och han log och frågade om jag hade sorterat dem i alfabetisk ordning och jag svarade att jag hade sorterat vilka papper som skulle slängas och vilka som skulle sparas.

När Ellie Goulding sjöng Love me like you do på radion.

Det var då det hände.

Ja, naturligtvis blev jag ju ögonblicksförälskad, igen. Men det var inte det viktigaste. Det viktigaste var att den skrivande kammaren av mitt hjärta vaknade.

Jag ville skriva och jag kände att jag skulle kunna skriva också. (Inte skriva på riktigt, det har jag ju aldrig kunnat, men att jag skulle kunna skriva så som jag brukade göra.)

Och om det är det enda som blir av Erik (vilket det ju är, vi känner ju mig liksom) så är jag oändligt tacksam ändå.

För att han fick mina ord

att

vakna.