Det känns så på riktigt.
Smärtan är på riktigt.
Jag gråter inte för småsaker.
Jag saknar dig inte bara för att.
Jag saknar dig för att du på riktigt är den bästa människa jag någonsin har träffat.
Jag saknar dig för att jag aldrig har mått så bra som med dig med någon annan människa förut.
Jag saknar dig för att jag aldrig har kunnat vara så bekväm som jag kunde vara med dig med någon annan människa förut.
Jag saknar dig för hur du fick mig att känna.
Saknar dig för den du är.
Och ingen annan är som du.
Jag kunde vara hela mitt trasiga jag med dig.
Jag kände mig respekterad och sedd som jag aldrig har känt mig förut.
Och jag har hållit ihop nu, i flera veckor, utan att gråta, utan att sakna, men nu när de killar jag försöker dejta visar sig vara lika odugliga och ohederliga som alla innan dig också var, då kan jag inte rå för att jag saknar dig.
Jag saknar fortfarande sönder, jag gör visst det.
Jag saknar dina kramar.
Jag vill att du, bara du, ska torka mina tårar.
Jag saknar dig inte bara för att.
Jag saknar dig för att du är värd att sakna.