Det är tid som behövs sade Maria och skakade på huvudet, tid att tänka efter. Hon drack sitt kaffe och tittade mer ut genom fönstret än på mig. Framför henne, på köksbordet, låg dagens tidning och rubrikerna gjorde väl ingen människa glad. ”Polisen tjuvåker gratis i kollektivtrafiken, tiggeriet är organiserat, grönsakerna idag är näringsfattiga, allt fler djurarter utrotas, är palmoljan ett hot mot klimatet, sockerfällan och hur du undviker den, amorteringskrav och lånefällor, budgeten håller inte, höjda priser, skräpberget, nya vulkanutbrott, EU maktlösa, Våra bin är hotade, är ”Hen” lösningen på de icke könsneutrala toaletterna? Bränder, rån, mord, höga tjänstepersoner med minnesförlust eller som tjuvar, högre priser och sämre service", och så vidare. Av någon anledning suckade vi samtidigt.

Jag drack också mitt kaffe och trampade nervöst med ena foten, om fem minuter måste jag vara hos Gunnar, annars skulle jag inte hinna med min lunch. Kunde hon inte dricka lite fortare och vara bara lite gladare, tänkte jag, så gräsligt att behöva leva så ensam, vara så deprimerad och bara sitta framför radion och Tv:n, men det sa jag inte utan jag skämtade lite och försökte muntra upp henne.
Maria, har så rätt, jag skulle gärna ta emot lite mer tid, jag har alltid för lite. Vet Maria vart man köper den? Maria tittade på mig och skakade på huvudet. – ”Ingen tid och köpa, köpa, köpa, sa hon, vad är det för liv? Här är koppen, se så diska nu, lilla hon och ge sig av till nästa onödiga pensionär som bara sitter här". Hon sträckte den halvfulla koppen mot mig. Om jag inte känt henne så länge skulle jag ha blivit sårad, hon kritiserade mig, gav mig dåligt samvete och satte sig över mig, eller gjorde hon inte? - ”Men Maria, sa jag och strök hennes hand lite, när jag tog emot koppen, jag försökte ju bara skämta med dig. Jag kommer tillbaka runt halv fyra med din middagsmat.” Jag sprang vidare och Maria vände inte ens på huvudet efter mig när jag gick.

Varje dag blev det lite mer ont i magen för alla de där mötena som inte blev till, och det som fanns i stället, men jag visste inte hur jag skulle ändra något så jag köpte en bit choklad istället eller en ny tröja, då kändes det lite bättre en stund.

Medan jag halvsprang mot hissen tänkte jag på Maria, min stress och rubrikerna i tidningen framför Maria. Vad menade hon med tid att tänka efter? Det fanns andra som hade det som jobb att tänka och ta ansvar för politik och sådant, det var inte min sak, inte hennes heller, hon var bara nojig och jobbig.

Mitt ansvar var att göra mitt jobb så pass bra att jag fick ha det kvar och kanske fick lite mer lön och att hitta på sätt att spara tid så jag själv fick sitta i solen en stund, dricka kaffe i lugn och ro och hinna det jag själv ville göra. Jag hade varken ork eller tid att hålla på. Det var jobbigt med personer som Maria, negativa energitjuvar eller hur?

Jag var redan 15 minuter sen och inte ens halva dan hade gått. Varför kunde jag inte få det här att funka, jag pratade nog för mycket med dem.

LR 2015-05-18