I fredags, när mormor och jag satt i bilen medan morfar tankade, och det haglade ute, frågade mormor plötsligt mig om du hade hört av dig någonting. Jag orkade knappt svara, blev plötsligt så trött, råkade nästan fnysa åt henne, men sa kort nej. Och hon sa okej, vad synd. Han som verkade så mjuk och go. Jag orkade inte känna så mycket men tyckte att hon var ganska gullig som sa så, även om hon kanske inte egentligen borde säga så om någon som krossade mitt hjärta.

Två dagar senare upptäcker jag att du har blockerat mig på Facebook, och jag börjar hyperventilera i en hejdlös gråt. Tre dagar senare upptäcker jag att du har haft en annan tjej, hela tiden, och mina ögon ser svart. Fyra dagar senare smsar jag dig och du råkar tro att smset kommer från ditt ex och du svarar mig som om jag vore henne, och jag skrattar i en timme men vaknar skitförbannad dagen efter.

Och om en vecka kommer mormor och morfar hem från Spanien, och då är det mormors tur. Då ska mormor minsann också få höra, då ska mormor minsann också få smutsa ned sin bild av dig. Få uppleva hur den raseras, trasas sönder, precis där inom henne. För den där mjuka, goa och underbara personen som vi båda tyckte att du var, den finns faktiskt inte.

Och det är fine att du inte ber om ursäkt till mig, jag kan ta det. Men du borde faktiskt be om ursäkt till min mormor.