Jaha, då var man här igen. Känns som att jag har varit här förut. Typ alla gånger jag faktiskt har chansat. (Same old, same old.)

Men, man får se det från den ljusa sidan. Det här är jag i alla fall ganska bra på (har ju övat en hel del!). Att tänka om, flytta fokus och bygga upp mitt själsliga legohus igen, det kan jag. Har gjort förut, kommer att få göra det igen.

Nej, man kunde ju förutse det här resultatet (vi känner ju mig liksom). Och jag kan förstå varför, jag har tre speglar i mitt hem varav en är en sådan där helspegel från golv till tak där man inte kommer undan med någonting alls (har inte satt upp den själv, hemskheten fanns här när jag flyttade in) och om man tittar noga i de där speglarna så är det inte bara yta man ser.

Och egentligen spelar det mig ingen roll vad det är som gör det, insida eller utsida whatever, något av det är det ju (om inte båda). Det jag inte förstår är varför det hela tiden måste dyka upp folk framför ögonen när de ändå, alltid (yes, cynismen flödar just nu), bara flimrar förbi och försvinner igen. Det enda som händer är att jag ser oasen i öknen och blir så förtjust, tills jag kommer fram och ser att där bara är sand, igen.

Men nu kanske man kan försöka skriva något ordentligt istället för sådant här. (Fast mest troligt inte, min dagdrömmande hjärna kan bara detta.)

Så på kärleksfronten intet nytt. Det ser ut precis som vanligt.

(Man vet ju att det jobbigt när vanor bryts.)