Livet är så konstigt. Livet är så fint. Livet makes inte sense, och ibland all sense i världen. Det är liksom livet, när man åker taxi hem med någon för att få sig ett rebound, men blir utan ligg och med nedspydd säng istället. Det är liksom livet, när solen skiner på en brygga i Mälaren där man sitter med sina vänner och ett glas rosé. Det är liksom livet. Ologiskt, irrelevant, fascinerande. Livet är, så länge livet är. Det är de konstiga sammanträffandena, de unika påhitten, de tokiga inslagen, som gör livet levande. Och det är slentrianen däremellan. Det är känslan av nytvättade lakan mot nyrakade ben. Utsikten över en farled. En vagel i ögat. Skavsår, plåster och krossade drömmar. Det är allt det. Konstigt, och fint. Helt utan sense, och med all sense i världen. Allt på en och samma gång.