Du väckte mig ur min eviga dvala
Ack, du som inte ens för mig kunde tala

Du kunde mig på ett skickligt sätt förföra
Tills du inte kunde skilja det från våldföra

Solen må ha reflekterats i ögonen dina
Men brunnen slutade nog aldrig att sina

Du seglade bort i din gamla barkbåt
Blickade åt alla håll, men nej ej bakåt

Mig lämnade du på land, bakom dig
Men ack, du var fortfarande där
Framför mig