Den sköna Barbarella,
hon var en brud med klass.
Hon kunde inte skälla
men räcka vacker tass.

Hon bodde i en låda
bak Sjöbloms gamla dass.
Där låg vi ofta båda
med gräset som madrass.

Hon var så tyst och trogen
och älskade mig blint,
bak dasset där i skogen,
bland barr och blåa klint.

Den bruden, den bruden,
hon hade hår som gyllne lin.
Den bruden, den bruden,
med hud så blank och fin.

När jag fick lust om kvälla
så smög jag tyst på tå
till sköna Barbarella
som tycktes mig förstå.

Jag näckade mitt hänge,
jag gav henne min luft,
sen älskade vi länge
så hårt och ömt och tufft.

Den bruden, den bruden,
behövde aldrig magnecyl.
Den bruden, den bruden
med läppstift av vinyl.

I söndags gick det illa,
jag ville på det fort
Jag kunde inte stilla
min lust som jag nog bort.

Jag bet henne i rumpan,
hon fes och flög mot skyn.
Jag skrek: -Men lilla stumpan!!!!
Det var en märklig syn.

Den bruden, den bruden.
Hon var väl en upp-blåst blondin
den bruden, den bruden,
men hon var bara min.