Du säger att jag är mindre stresstålig än vad du är bara för att jag har vuxit upp i ett mindre tumult hem än vad du har. För att du har vuxit upp i en familj där du inte alltid ville vara, för att du har varit tvungen att uppfinna tekniker för att distansera dig. Och du säger det som om det är sanningen, som om dina fyrtio år extra på jorden berättigar dig till den. Men du säger det utan att ha en egentlig aning, du säger det fast det lika gärna skulle kunna vara någonting taget ur luften. Du menar att du skulle kunna veta bara för att du har träffat min mamma ett par gånger, du säger det antagligen bara för att du verkligen inte tror att jag kan ha haft det så som du. Eller så kanske du bara tror att allt är enklare nu för tiden.

Jag tänker att du inte har en aning, och sitter tyst en stund medan min uppväxt spelar revy innanför hjärnbalken. Jag tänker att ingen har en aning om någon annans hem, någon annans verklighet innanför stängda dörrar, sålänge man inte har varit där innanför som någonting annat än enbart en gäst. Jag tänker att bakom allt finns en verklighet, en verklighet som vi inte har en aning om, och det är därför man ska vara snäll mot andra människor. För vi vet inte hur de egentligen mår, hur de egentligen har det. Vi vet inte vilket krig de för, vilka krig de har förlorat och vunnit. Och man ska akta sig för att avfyra ett skott i onödan, vi vet inte vart det kan leda härnäst. 

Och jag tänker att varje verklighet är ens egen högst privata, och hur enkel den än verkar ha varit eller verkar vara utåt sett, finns det alltid en möjlighet att det inte alls är så. 

Och eftersom jag inte har vuxit upp i ett hem där allt har kantats av rosor och en molnfri himmel säger jag att du har fel, och jag säger det med en mörk blick och ett tappat morgonhumör. För jag har inga problem att ta en fight, att stå upp för vem jag är, att distansera mig tillräckligt, har ingen anledning att fly. För jag har också lärt mig det. Har varit tvungen att lära mig allt det. 

Så, det där vet du ju förvisso ingenting om, säger jag bara. 

Och du blir lite överrumplad, men du ber om ursäkt. För du ser hur mörk min gestalt plötsligt har blivit, du ser tröttheten i min blick. Och det har jag ju rätt i. Att det var dumt av dig, att säga så. Att tro så. 

Jag går därifrån med en tyngd i mitt bröst. En suck i mitt öga. En ryggsäck, plötsligt så tung, så väldigt tung, att bära.