Dyker under ytan och upp så pass att näsan når över och så åker jag ner under ytan igen för att lyckas ställa mig på tå och få näsan över ytan. Alla ljud är klarare och hårdare men även svåra att lokalisera, lukter är så pass starka nu att jag mår illa av de flesta av dom, min syn pendlar ifrån att se färger så pass starka att dom gör ont i ögonen till att bli gråa och meningslösa. Ord är svåra att få fram och min andning är åt helvete. Jag gråter och ser ting meningslöst, jag ler plötsligt åt min dotter som sjunger eller min Make som skämtar, jag kanske rent av skrattar till. Jag vill vara ensam och räds ensamheten för jag vet inte hur jag ska handskas med mig själv, Jag får inga tecken ifrån ovan eller underifrån om att jag har rätt att ta plats, rätt att existera, trots att, TROTS ATT jag är jag. Bara jag och ingen annan som har betydelse och som existerar på samma villkor som alla andra. Ångest och jag dyker, inte frivilligt, aldrig frivilligt. Jag har aldrig det valet. När näsan nått strax över ytan igen funderar jag över om det verkligen var så pass illa, hur tänkte jag egentligen.. men varje andetag som innebär att inte få in vattnet i näsan får mig att se och känna- Just då var det så pass illa. För i helvete nu, håll dig över ytan! Men jag vet att mina tankar som jag har just då gör föga verkan sedan. Jag står på tå och mina fötter värker, min kropp gör ont för den kan inte eller så kanske den inte vill vara avslappnad i det här läget och det slår mig- Kanske är min kropp lika rädd som jag är av den här skiten. Jag är så trött. Logik och känsla är åt helvete när det gäller mig själv men jag vet en sak säkert. Jag är så trött. Vila. Andas.