Det är som om du aldrig har hänt. Det är som om du har raderats och aldrig existerat.

Det är som om ingenting har förändrats. Som om allting är precis likadant som för ett år sedan. Förutom att jag nu har en kandidatexamen, ett heltidsjobb och en inneboende. Och upplevelsen av att ha varit kär och att ha blivit hjärtekrossad.

Men det är ändå som att det aldrig har hänt. Som om du aldrig har funnits.

Och det var ju häpnadsväckande, att vi ens hände. Att vi fann varandra igen, flera månader efter den där sommarnatten på Göteborgs gator. Så, det är väl inte så konstigt, egentligen, att det känns såhär. Att det känns som om vi aldrig hände på riktigt.

För vi borde i själva verket aldrig ha hänt.