Jag trevade i mörkret
efter något hållbart,
för att hindra mitt fall
ner i avgrundens botten.


Ljuset fanns inte längre,
stjärnorna hade slocknat
och när jag försökte stiga
slök kvicksanden min kropp.

Av mitt vilda överlevnadsskrik
som sprängde sig igenom,
väcktes ljuset i mitt inre
och gav mig kraft att stiga.

Händerna tog tag i en reva
i mörkret, slet isär dimman.
Jag tog mig ur avgrunden
och vägrar att se ner igen.