... är ibland
lite som att
jaga ifatt regnbågen
för och finna dess rot ...

... och när
man efter alla år
äntligen där står
vid dess fjärran
bortre fot ...

... tonar färgerna
obevekligt
sakta stilla ut
och det enda 
som finns kvar
är känslan ...

Känslan av
att vara
en riktigt tvättäkta
och absolut
renodlad jubelidiot ...

... från allra första början
intill allt redan är över
utan att man fått det man behöver
innan allt hunnit ta slut ...

Men likväl
man någonstans inom
något litet
skrymsle och vrå
ändå ett litet frö
ännu har kvar
från den tid
vilken ej längre är
men som en gång var ...

Ett frö
som med tiden
gror, växer och slår rot ...

... och åter väcker till liv
ett hopp och en tro
på att den äkta kärleken
verkligen finns ...

... om ej
just här 
där man för stunden är
så kanske, kanske där
man allra minst 
förväntar sig 
en annan gång
i en annan tid ...

... även om 
man ej vet när ...

Jag vet att du finns
för känslan av
den äkta kärleken
är ingenting jag kan glömma
och någonstans
djupt inom 
något litet skrymsle och vrå
förskjuta och undangömma ...

Ty eftersom
jag ännu minns
hur den känns
vet jag den dag
jag möter dig 
om du får mig känna
det jag vill
få känna inom mig ...

... och om du
är den dig
som är ämnad för mig ...

Saknar dig ...

... och du fattas mig 
oändligt mycket mer
än vad jag finner ord
för att kunna förmedla
det till dig ...