det var två afrikanska familjer som bodde i samma trappuppgång. båda mammorna var ensamma, och båda hade två barn. den ena pappan hade gått bort. den andra var aldrig hemma. han satt mest på krogen och spelade tumpiano.

det var två föreställningar i samma vecka, en dansföreställning i Föreningarnas hus på torsdagen och en operaföreställning på Gamla Teatern på fredagen. jag försökte skriva tiderna på blackboarden så att alla i arrangörsgruppen skulle ge samma uppgifter åt publiken, men det var svårt. dels fanns det nästan ingen plats kvar på tavlan, den var fullklottrat med låt stå! och behängd med klisterlappar. dels fanns det bara två filtpennor kvar som inte var helt intorkade, och båda strejkade. den gamla självlysande brandgula fungerade bara om man först doppade den i koboltblått. till sist brann den ut helt. den nya mörkgröna var torr och trög, trots att jag tryckte in spetsen flera gånger och såg till att ingen luft läckte in i cylindern, helt enligt sekreterarens anvisningar. deltagarna i arrangörsgruppen tappade tålamodet och började prata om annat. till slut var det ingen som brydde sig om att berätta tidpunkten för fredagsföreställningen. kanske hade den fallit i glömska.