Nu är du snart framme, bara rund udden där borta. Nu ser du militärens gamla utkikstorn och telemasten som är ännu högre. De står på en till synes ogästvänlig ö där knotiga granar kämpar mot vinden på den karga klippan. Men skenet bedrar och det märker du så fort du rundar udden och kommer in i hamnen. Där sjuder det liv. Först möts du av en lång rad olika båtar. Några taxibåtar som varje dag skeppar ut turister till denna ovanliga ö. Det finns också många segel och motorbåtar med sjövant folk. Flaggorna i aktern avslöjar vilket land de kommer ifrån. Bakom dig åker några barn i en gummibåt och leker i svallen från din båt.
Om du tittar till vänster på det stora båthuset med balkong, sitter det kanske några människor där och njuter av en fin lunch på “Restaurang Loftet”.
Vid sidan av bryggan, vid stenarna där alla gamla ankare ligger, sitter det en grupp av sex barn i olika åldrar. Två flickor i femårsålder med små sommarklänningar, och likadana glassar, sitter med huvuden tätt ihop, helt inne i sitt eget samtal. Vid stigen står en barnvagn och bredvid den sitter en flicka i femtonårsåldern med en tvååring i knät. Flickan är klädd i en lätt sommarklänning, precis som småflickorna. Hon har ständigt ett vakande öga på två pojkar, en lintott i femårsåldern och en sjuåring vars breda göteborgska ekar över vattnet, som kastar sten i vattnet. Den lilla gruppen tilldrar sig många blickar men ingen av barnen reagerar. De är för vana för att störas av turisternas undrande blickar.
Du når fram till postbryggan där du stiger av samtidigt som den lilla skaran. Med alla barnen i släptåg går den äldsta flickan in i det skjul som de kallar “postboden”. Hon svarar med väl dold irritation på lintottens alla frågor som haglar över henne.
Du följer deras väg på den körväg som är den enda väg på denna ö. När du gått förbi ett par hus står du vid krönet av en backe och ser hela byn ligga framför dig. Du slås av samma tanke som många andra innan. Vad får en femtonåring att gå klädd i samma kläder som sina tio år yngre släktingar? Att tillbringa sin sommar på en isolerad ö med bara små barn som sällskap? Men sedan ser du hennes blick när hon svara på alla frågor hon får och hur hon ser på femåringarna som halkar efter mer och mer. Du ser vilken värme de utstrålar. Hennes ögon rymmer en oändlig kärlek till dessa barn och till ön hon är på.
Då ser du ön genom hennes ögon hennes ögon och du ser hur vacker byn är med de röda husen och hur det enda gula huset verkligen sticker ut ur mängden.
Eftermiddagsbrisen för med sig en doft av saltvatten och stång, och du hör inte längre fiskmåsarnas skränande som något störande. Nu är det mer du som stör. Du, som så många andra, kommer dit för att ta del av det pittoreska ö-livet som de lever. Du tar kort och stannar och tittar när en kvinna sitter på rappen och skalar potatis, det är en väldigt pittoresk bild. Det är många som tänker så, men det är inte fiskmåsarna som stör, det är alla de människor som inte förstår öns verkliga värde. Som inte kan förstå vad det är som binder dessa människor till denna plats.
Men ärligt talat, kan du tänka dig en lyckligare plats för ett barn?