- Du är galen!

- Ja, det var lite gränsfall...

- Jag vill inte att ger dig ut igen så länge vågorna är så stora...du försvann ju helt i varje vågdal, jag blev så orolig!

- Jag lovar älskling, svarade jag utan att berätta att jag själv varit orolig där ute. Jag hade underskattat hur jobbigt det var att simma i meterhöga vågor och med en vind som konstant piskade sönder vågtopparna till en dusch av saltvatten som sprejade i ansiktet.

Chandra hade satt sig på ett stenblock och jag klättrade upp till henne. Hon såg på mig med en allvarlig blick och sa:

- Ta inga onödiga risker snälla. Jag behöver dig...

Jag försökte kyssa henne men hon lutade sig tillbaka.

- Försök inte...jag är helt seriös...vi ska börja ett liv tillsammans...och jag vill inte att det händer dig något.

Hon hade tagit tag i mitt ansikte när hon sa det. Och jag tyckte om hennes beslutsamhet, det gav mig en trygghet inför det som skulle komma. Jag kände en ånger för att jag utsatt henne för oro. Det hade varit onödigt att ta en simtur i havet när det var så höga vågor. Jag behövde bli mindre självisk, vi var ju faktiskt två nu...

Kanske hade hon läst mina tankar, för hennes blick mjuknade. Hon strök fingrarna genom mitt blöta hår och kysste mig.

- Dina ögon är alldeles röda av allt saltvatten, sa hon. Ska vi gå upp till huset?

- Det är ok, svarade jag. Kan vi sitta här en stund innan vi går upp?

Hon såg på mig med öm blick...och sjönk sen in i min omfamning.

Nedanför dånade vågorna in i klipporna. Vinden från havet var varm och omslöt oss och jag ville att ögonblicket aldrig skulle ta slut.