det avlägsna surret, milt smekande,
lockar; ljud och drömmar; en
är en röst, en sång, en viskning, en
underton så djup, så hes och

genom det öppna fönstret kommer
doften av det slagna vetet och jag
befinner mig bland solrosor, i gula
hav, i andra länders hetta och

temperament och jag vrider på mig
under det virkade täcket och din
röst darrar mot min mun och kring
mig svävar önskningar, alldeles lätta

som gardinen i det ljusa tyget, det
som alltid tycks bölja i vinden, det
som aldrig utestänger
ljuset och du ligger mot mig nu,

runt om och jag vandrar på
vallmofälten med blommor i håret,
över fälten flyger sländor och
jag vill bara önska men musiken

blir stark, den lösgörs
från det andra, det glömda, blir
blod och puls, blir latinska
rytmer, jag bär siden; rött, du

har kanske kläder, kanske svarta, men
dansen för oss över det gamla
skeppets fördäck, och orkestern
är vågorna som med sina vattenmassor

spelar symfonier, rullar kring och oss,
månen glittrar förföriskt, i mitt
öra din röst, den brummande och
den är nästan farlig och

runt omkring applåderar de andra i
glittrande klänningar och smokingar
och jag förstår att någon
vunnit vadet men du snurrar mig

vidare och i virvlarna dansar jag
naken, mitt hår som min klänning, rymmer
oss båda, applåderna; mera, lutar
mig bakåt, din hand mot

min korsrygg, du lyfter, vi
flyger och doften blir nyrostat
kaffe, bröd, ägg som kokar;
solen står högt över skördade åkrar