Mina första dagar i Prag är frustrerande på många sätt, och det jag berättar är det som andra har envisats med att är sanning, och som jag är den ende som har upplevt, det jag har sagt högt inför de andra. De andra intygade med en mun, vad jag hade sagt, jag började ifrågasätta mina egna upplevelser, jag började ett tag sluddra, slingra mig. Jag ligger och pumpar i 53 minuter vid min första gång. Det skulle då ha varit en signifikant händelse, men jag ansåg den inte vara viktig. Den borde ha hänt innan. Och materialismen... Då är jag inte ateist, verkligen inte. Jag lärde mig det där språket men låg och lyssnade på den här världsartisten och havsörnen flög väldigt nära, jag såg så stor den var. Snabbläste Sommarbarn av Katerina Janouchova som en snabb check av Prag innan det stora Sovjet rullade in, och jag tänkte, det här kunde hända nu, ganska snart. Det tjeckiska ordet för snart var delikat, känsligt, tunt skal, nästan snart.

Några brev i månaden kom ännu från denne Härkä, ibland många på en och samma kväll. Brevlådorna började snart tyna bort och jag har ett minne av att de togs bort och antog andra former. Ett vilsamt viste hemma där han aldrig hade tagit sig in efter att jag hade flyttat, därför kändes det här rummet som en mer privat sfär, här bodde jag högre upp och var svårnåbar. Han ville ändå förädla platsen. Jag fick honom avskedad när jag berättade om några saker han hade gjort andra och mig. Jag lät dem veta några intressanta saker. Ibland ifrågasatte jag och trodde att det var jag som hade trott på honom. Trott att det fanns en rimlig förklaring. Han var bara knäpp. Jag började att be för honom. Att han hade följt sitt okänsliga ansikte i en helt annan riktning.

En dag när han köpte kallrökt lax av Pon var hon ny i affären och hon var så vänlig. Men han var otrevlig tillbaka.

Det långa ovårdade gräset, bokstäver fulla med Å Ä Ö som han inte förstod. Tidigare, klippte vi till och med gräset runt ödehuset för att det skulle se lite bättre ut. Då, på nittiotalet, fanns det folk som sov under broar, vi var rädda för att knarkare skulle ta sig ner där, ta en spruta och kanske sova. En kväll när jag gick förbi såg jag att de samlades och dök ner i avloppen. Jag var i Skåne när de ringde. Men min porttelefon är kopplad till mobilen, så de hade kommit fram till dörren och försökt ställa till med nåt. De såg väl på mitt ansiktsuttryck att jag var skakad – de frågade efter den här mannen, deras ledare och jag får förklara att jag inte vet vem det är. Jag fick nästan panik. Det var nästan fruktansvärt.

Där satt jag ätande på färjans brasserie nästa dag, och rummets snuslukt, alla snusade, och jag tänkte på mitt livs huvudperson igår. Jag mindes honom mest från tidningar och tv. Jag minns hur han skällde ut oss på Arbetsförmedlingen och kallade oss de riktiga nittiotalisterna. Taniga, fulla av årstider, höst, vinter. Föreslogs ett jobb som jag sökte, parfymkreatör där jag satt och rökte. Jag sökte jobb som trubadur och sångare och firade med tårta när jag fyller år. Jag fick välja och gjorde mitt bästa val.

Men jag är glad över det jag fick vara med om och att min bäste vän frågade om vi inte kunde gå till gården och spela den kvällen – hade inte han varit så försigkommen hade vi väl suttit med kortleken från Dixie och druckit rinnande från tappen än.

Så Pople... fanns på Cinderellabåtarna nu och det var det vi drack. Utanför min hytt hör jag dem. Sjunga hur lätt som helst. Otrygg i min hemmiljö en gång i tiden. Inte nu.

Dörr öppnas in till Landray och den Micke som ringer in. Med hennes söta tår och näsa, lockbete. Disco, eld, mikrofon, stativ ser jag aldrig mer i samma ljus. Måntittare, dödare bakom moln. Kungen, Silvia, vistas utomlands. Din grannes kvarter, könen i varandra några få sekunder.

* * *

Jag såg dig i min meditation förra kvällen. Brant rulltrappa. Tröttluktande, köade för ett glas saft. Be för en person som redan är död, blir det ju då, bakom kulisserna av döende Sovjet. Men tunnelbanorna som en konst i sig själv. Marmor, vilket slöseri, helgjuteri. Blondinen snortade efter att hon snarkade. Demonstrationen för valar, mot Hitlerläkaren. Allt börjar falla på plats: ditt radioprograms profetior om det förflutna. En Soda Stream-termos och en läkarhandske. Kallfrusen luft räcktes över och luften rök. Exilofficern bälgade i sig av råkall luft och tog av sig naken. "Har du någon veganmat? Det kan du fundera på". Caféinnehavaren var inne i rummet av porslin och där var några andra tjecker. De är döda, Stoke och Steve Lionheart, informerades vi. Och de är redan ersatta. "Bra min son. Han hade nämligen inget att se fram emot. Men först vill jag inspektera dig".

De tittade på varandra som bröder.

Det är enda sättet att komma åt honom. Han måste dö för det är en deprimerande liberal värld där en tjej som bor i ditt hus lever på cigaretter, Coke, majs, choklad. Det gör mig chockad, kall.