Det går att andas igen.
Luften har tunnats klar,
av de första skuggorna höst.
Det tryckande har lämnat
lägenheten, med augustis hastighet.

Lustigt, att jag saknar den så.
Likt de tunga andetagen hos en älskare,
i en säng där lakarna börjat gulna, likt löven.

De finns en trygghet i att bli
tunnare.

Och en skräck.