Någonting händer i mig när jag befinner mig i den bekanta glasyr av förortsatmosfär som utbreder sig i hela vår svennebanantårta. Det är den oromantiska men ack så romantiska dynamiken i fönsterljusens gulhet och det gråa mörker utanför. Granbarren som strös över parkbänkarna liksom förlegat stoft. Gängliga höghus med spruckna färglösa balkonger och antenner; spröt som sträcker ut sig i en förnimmelse utav en annan värld, långt borta.

Den där vardagsledan. Det dånande flimret av längtan från hjärtan som slår innanför alldaglighetsförpackningen.

Kassarna som bärs hem från konsum i hopp om någonting som aldrig kommer. Människans sätt att trygghetsbedöva sina rädslor. Elskåpens surrande. Arméer av lyktstolpar som kastar trekantiga ljusfläckar över fuktigt asfalt och skogsfläckar vid övergivna lekplatser. Den stelnade vegetationen i stenmurade rabatter med växter som sprakar av fyra-nyanser-brunt. Överlevandes.

Nerklottrade tunnlar där tågen med fraktgods våldsamt rasslar på ovanför och skriker gnisslandes förbi innan det dova - som man inte riktigt kan ta på - tar över igen.

Det var industribyggnadsscenografin som bar upp det öppna sår som var min uppväxt. Den som Jocke Berg skaldade sin ångest om. Ta oss härifrån. Från vår spökstad. Där torget blir ett slagfält varje natt. Där ingenting händer. Där tiden står still. Eskilstuna, Nyfors. Här tar vägarna aldrig slut.

Det var här som längtan blev ett så stort attribut av mig att ingenting gör mig mer längtansfull än just längtan i sig själv. Och det var här fantasierna började.

Jag minns hur jag brukade knyta handen och låtsas att jag höll i min trollstav, beredd. En bortkommen tonårstjej som skulle ligga i sin säng och sova stod mitt i mörkret på gatorna, orädd. Endast skyddad av sina drömmar.

Och där stod jag. Som huvudkaraktären i en saga. Och allting blev på riktigt. Min fiktion var lika verklig som orimlig. Dödsätarna var där med mig. Jag kunde känna deras närvaro i nacken. Och så såg jag de andra illusionerna: tanten som upptäcker ett troll i skogsdungen utanför ICA. Tidsresenärerna i sina täckande huvor som rör sig innanför de skyddande husen. De väntar på mig med sina uppfinningar, kompasser och brev skrivna med siffror och bokstäver som är helt outforskade för oss. Under mig föreställde jag mig vilande drakar som brummande i sömn så att marken skakade. De låg där, redo att ta mig till oupptäckta horisonter. Några drag med tuschpennan och så stod de utanför mitt hem, på elljusspåret, väntandes.

I krig bygger människor fristäder.

Där ingenting fanns skapade jag möjligheter och äventyr. Verktyg kan vara storslagna. Men ingenting är så mäktigt som en idé. Jag hade bara mig själv. Jag hade ett hjärta som slog med sådan längtan att jag många gånger inte visste var jag skulle ta vägen trots att det behövde slå lite till. Det behövde mer än att överleva som en torftig växt i en torr, frostig rabatt utanför en förfallen trea med fula gardiner och avdankade människor som endast hade tv:n som sällskap.

Så jag sprang ut med eld påklistrat på bröstet. Gråten i halsen. Leendet så ljust över ansiktet. Levandes med känslan av att allt faktiskt var möjligt. I alla fall när lågan nuddade mig.

Jag skulle kunna ha hoppat från hustaken om saker hade blivit för plågsamma. För kärleken. För lidandet. För livet. Det var nuets fruktansvärda och samtidigt underbara gåva. En ynglings tankar i en vuxen kropp.

Jag är besatt av den miljö där framtiden var skriven i barmhärtighetslöst betong.

"Inget kommer någonsin att förändras här. Allt kommer att vara sig likt, och du, Cecilia, du kommer alltid att vara olycklig."

Luftslotten byggdes till fristäder. Jag skrev sagor där fåglar flög sig in i betongens realitet. Det blev estetik utav inre drifters mest vitala begär. Den där 15-åringen. Den där 20-åringen. Hon sträcker fortfarande ut händerna och målar i luften. Ser gigantiska skepp fyllda med filurer. Hon gestaltar i huvudet och sedan på papper. Hon sprängde atmosfären genom att bara titta på himlen och dess stjärnor.

Jag tror inte på magi. Min vidskeplighet är obefintlig. Men jag tror på fantasi. Jag tror på berättelser. Jag tror att det kan hjälpa oss att förstå vilka vi är och förstå hur det är att vara människa.

Allt det där vackra som jag målade i tron om att det var någonting utanför mig själv. All längtan, färg, kärlek, mörker, lust och allt mod. Allt det där.

Det fanns hela tiden inom mig. Det kom hela tiden från mig.