Ni vet hur det känns att vakna upp bakfull på tillnyktringen. Ligga på en grön plastmadrass på golvet och dessutom känna att man kissat på sig.

Eller..
De flesta vet nog inte det.
De flesta som är 25 år är hemma med pojkvän och har det bra. Eller kanske har barn som jag hade. Men tillskillnad från att vakna upp nedkissad på madrass så vaknar dom med små barn som yrvaket kramar om tidigt en morgon.

Jag drömde om allt detta. Drömde om mina små barn som fanns hemma hos sin pappa medan jag låg där bakfull och äcklig I det kala rummet på tillnyktringen.

Det är också ett liv.
Men ett väldigt tragiskt liv.
25 år gammal och välkänd på psykiatrin.

Alla dessa piller. Alla dessa nätter utan mening eller innehåll annat än vita små piller och massor av sprit.

I dag har jag lämnat det. Men jag minns ändå.
Jag minns lukten av gammal fylla. Minns de beklagade blickarna från personalen. De visste jag snart skulle vara tillbaka om några dagar då de släppte ut mig tidigt på morgonen.
Det är också liv.
Gamla upplevelser...