Det var spår i snön
större än mina
kanske en man gått där
Jag bara gick väldigt sakta i dom
ibland stannade jag till
som dom gjort och trampat i en cirkel
nu befann jag mig i den
spejade efter något att se
som min föregångare sett
Tänkte inte så mycket på var jag befann mig eller vad klockan var
Bara fanns och solen sände sitt klara ljus över hela mig och värmde'
och jag njöt av utsikten.
Min nyfikenhet hade fört mig hit
gick vidare tills det började skymma
Då var det dags att bland skuggorna som smög sig på mig
gå tillbaka till stugan.
Elda i den öppna spisen , läsa något ord för ord och låta insikt efter insikt göra mig vis, förhoppningsvis. Allt bildade ett helt, alla bitar av mig föstes ihop
till en enhet. Någonstans därute fanns någon för mig
jag skulle kunna bli någon för honom. Utan att behöva veta när.
Jag kan ju konsten att vänta. Stjärnor börjar tindra glatt och hoppfullt.