tältlägret vid ekvatorn var det sista gemensamma. söder om Sahara fick vi gå på egen hand. min väninna blev kvarhållen av ett massivt tältspöke, som ville åt hennes tjusiga kjolar. själv trivdes jag bra i sunkiga shorts och ryggsäck. jag hittade en gulnad karta längst in i tältet. nu var det bara kompassen som saknades.

Biafra-grupperna ville flyga över hela Europa för att komma till Biafra. planet avgick från London. väninnorna tyckte det var en omväg. själv funderade jag mest på om sladden skulle räcka.

när jag vaknade i föräldrarnas dubbelsäng var sladden till avlyssningsmikrofonen borta, den som suttit fäst i mitt vänstra bröst. jag letade i springan mellan madrasserna men fann bara papperslappar. då hörde jag pratkvarnen gå nedför gatan och muttra om mig i tredje person. han låtsades prata med en kompis i telefon, men jag kan svära på att det var fejk. hans dialekt var dryg och överdriven. jae, vi från smeaustaden får ju ente bestämma över oss schelva, det ska ju andra gö va. nu ä de ju ente mitt rom utan hennes även om hon ente ha växt opp dä. kanske ä de nåt hon vill. du få freauga henne schelv.

var det något jag ville? kanske byta lakan. nästa dag fick jag göra det så att det räckte och blev över. föräldrarna väntade välgörenhetsgäster, syrran och jag städade så gott vi orkade medan våra barn snurrade omkring. jag kände mig tung i kroppen och skulle behövt sova ett par timmar till. pratkvarnen gick nedför gatan igen och frågade efter lillan. jag berättade att senast jag sett henne var hon liten som en snurra och for omkring på badrumsgolvet. så vände jag på pratkvarnen och lät honom hälsa på grannpojkarna, bröderna Dalton, som kom gående arm i arm i sina små skinnjackor. de var impade av pratkvarnens vita cowboyhatt och erbjöd honom att hänga sin fjäderprydda visselpipa på en av skinnjackorna. jag styrde in pratkvarnen i huset för att passa på att presentera honom för pappa, men han manövrerade skickligt undan och skyllde på att han måste tvätta händerna först.

lillan gömde sig i min säng. hon hade växt till tjugo centimeter och verkade må fint. själv tog jag en tur ned till torget. när jag kom till skolan upptäckte jag att mobilen fastnat bak på ryggsäcken och filmat mig bakifrån. jag såg riktigt snygg ut i min ljusa trenchcoat och mina tajta jeans. det märkliga var att mobilen fanns med på själva filmen också. jag såg den tydligt i min egen hand. den påminde om mitt bruna, blanka glasögonfodral.

det var en blå papegoja som väckte mig. hon kraxade fram en reklamramsa för Vicks Blå. det lät hest och töntigt, men ändå betydligt bättre än det svarta vilddjur som slet mig ur mardrömmen igår morse.