Det var så länge sedan du födde de döttrar, som skulle leda fram till oss i en obruten linje, du Eva, ifrån Afrika.
Det går inte att känna in den tidsrymden för en människa. Vårt perspektiv är för snävt. Vi har redan glömt namnet på vår mormorsmor. Så hur skall vi då kunna föreställa oss en rad av tvåhundratusen år.
Men du fanns, Eva, och dina mitokondrier ger oss all kraft än idag.
Vi är samma. De-en-a-et skvallrar.
Och migrerat har vi gjort sen den dan du gav oss liv. Över alla beboeliga kontinenter har vi rört oss som i vågor. Till fots, till båts, till häst.

Och nu behöver vi hjälp till att bevara ditt minne, Eva.
Kan du ropa till oss från din grav, är du snäll.
Annars vill det se ut som vi kan gå under.