som ett transparent
norrsken framför ögonen.
du är färgen ur tiden
som fastnar på ögonhinnan; olja i saltvatten.
för mig Asta, är du ett lager i sig
av avlagrade timmar som drar sig kvar
längst själens strandlinje,
där dina fotspår försvinner i sanden
med ljushastighet och de enda av dig,
som är kvar, är det som är till hälften du.
det som möjliggör sessionen av
papper och ord.
innan även de löses i hav, regn
eller tårar, det är faktiskt vilket som.