Det var en gång så, att en hjälte hade gått näst intill förlorad. Allt som var kvar var en liten, liten gnista av något en gång stort uti en enda stor kal skog. Det som då var kvar hade väntat länge för att inte säga en jävla stund på något bortom som i gnistans vara trodde skulle vara.

Det som var, var dock intet och allt det som i närheten kunde uppfattas av sinnen. Så när den djupt suckande gnistans insikt kom om tillståndets sanning så spred den sig till en början sakta runt omkring sig för att med tiden kunna omfamna de höga träd som omgivit dess envisa längtan.

Snart hade gnistan kommit att starta en brand utan dess like, och den blå himmel som en gång var färgades mörkgrå av alla brinnande träds själar. Andra levande ting flydde hals över huvud till staden som var tom. Så för en stund kom livet till staden, endast för att se på medan tomheten brann upp.