På en strand klev en man,
igenom skymningen.
Som vi kliver över trösklar.

Han satte sig här och sjöng om en
glädjeflicka i Santa Fe.
Och kattorna där hon tog sina kunder.

Mannens kropp var en spänd sängfjäder.
När han nynna att de såg på, kattögon fast fel
lyste var gång en bil fick hennes kråkslott att darra.

Mannen passerade snabbare, sen sakta.
De som sipprade glittrade som irrbloss.
Han torkade sig obekvämt på sängkanten.

Han stannade mellan håligheterna och kattögonen,
de stirrade som de varit en strypsnara.
Och hela universum funnits i halsens hålrum.

Stannade han längre sjöng han det inte.
För en del människor är som katter,
de kliver mellan sfärer.

De är en och samma, katten och människan.
Så fort de lämnar ett våldsamt
och växande avtryck etsat i andra.