”skärselden” sa hon utan att peka
och ”de pratar hela tiden
och ni förstår inte
ni låtsas som om den inte var på väg
till och med möblerna vet
jag har vakat över er nätter
då faran är som störst
och säg inte att det inte är så
jag brister då”

den andre var en riktig buse
stal knarkade och drack
bara för att det var där han bodde
i ondskans känslolösa tomhet
i befrielsens befrielse
bejakande det som inte
var ansvar eller band
bara seende utan storm
obrukbara diken

det blev fängelse ett kort tag
mediciner med psykotiska piskor
läkare utan ork för sanningen
det multipla ett blödande sår
under kall salt tår
”ni förstår inte
ni har bara mig”
något saktade ner
utanför rörde vid henne

när busar möts blir det värre
priset fördubblas
övergrepp blir vanlighet
på ett otäckt sätt
dagarna kröker sig
runt varat som är sett
i ett utanför förlorat
sent om hösten