Det är en annorlunda novembermånad i år. Jag vaknar visserligen i vanlig ordning upp med en känsla av att jag inte vill - jag vill inte jag vill inte jag vill inte mumlar jag in i kudden - men jag vill inte ingenting i år. Jag vill ändock existera, och jag vill existera med dig, och det är mer än vad jag brukar vilja i november. Jag vill inte ingenting, i år. Jag vill förvisso inte jobba, inte klä på mig, inte anstränga mig, ingenting sådant, och det är för att det är november, men jag vill krama dig hela dagarna, och du vill krama mig tillbaka, så jag har ingen ångest. Det finns någonting jag vill och det håller mig levande, åtminstone i tillräcklig utsträckning för att vara november. Jag får knappt något dagsljus på mig och det påverkar min ork och just nu smeker en stundande förkylning längs min ryggrad och jag vill bara sova, men du väger upp. Du stryker mig över ryggen och pussar min febervarma panna, du ger mig ljus och anledning, och därför har jag ingen ångest, även om jag inte heller har någon ork. Och det är nog det bästa av lägen som jag kan vara i, ändå, när det är november, för jag är ju trots allt fortfarande jag. Och jag har aldrig tidigare haft någon du, vare sig i november eller någon annan månad, men nu har jag det och jag har därför inte längre någonting mer att be om. För det är ändå helt okej att vara jag i november, när jag får vara jag med du.