Äter lunch vid skrivbordet och tittar på Sandra Beijers bokklubb om förälskelse. Sandra säger att: "När man är förälskad i någon så upptar det ens huvud på ett sätt som det kanske inte gör när man är ihop med någon, då kan man liksom fortgå med sitt liv, medan när man är förälskad, då är det såhär BAM BAM, det är bara konstant här", och så slår hon sig mot huvudet. Mitt huvud känner igen sig. Mitt huvud är där nu. Och någonstans längtar jag efter mitt liv som det såg ut innan, att fortgå med det, för allt är upp och ned nu, mitt liv är utan rutiner, som en parentes, och jag har sömnbrist, ligger efter på jobbet och har velat sätta upp mina adventsljusstakar i flera dagar nu utan att ha hunnit med det, men å andra sidan är det här kanske det finaste jag har varit med om. Det jag som tolv-, fjorton- och tjugoettåring alltid drömde om. Så istället för att sätta upp adventsljusstakar och gå till gymmet håller jag hans hand, studerar hans ansikte och träffar hans kusiner. Gosar in mig där hans axel möter hans hals. Han är konstant här, i huvudet och bredvid mig. Vi fastnar i varandras kroppar hela tiden, hakar liksom fast, kommer inte loss. Och vi vill ses ikväll igen men överväger att inte göra det, för vi är inte så bra på att sova när vi är med varandra och vi har sömnbrist, men vi får se hur det går med det. Någonting i mitt huvud säger liksom bara.. BAM BAM.