huden stack fram likt himmeln bakom moln
från balkongen såg man stjärnor och din sida,
tillhälften gömt, ett gaddat stjärnband.
som en förtrollning viskade du ett
våldsamt löfte,
tror nu att du vävde det
mer för dig, än för mig
en trolsk hjärtsköld att hålla mellan
våra bröst.

kan du minnas stjärnornas ljus, stickande
jeanstygets stretande brus av
närhet mot närhet,
fingrar på halvgömda stjärnor.