En gång Fann jag dig
invid glömskans hav.
Där mandelträden blommade
Tiden hade grävt fåror i våra liv
Men dina ögon var lika lavendel blå
Ändå.Din hud med doft av oliv och
Rosentvål.Ur skuggorna reste vi oss
omfamnade varandra och sa förlåt
utan ord.
Och visste båda att detta
var sista gången vi skulle
överge varandra-igen skulle aldrig
komma åter.
Ungdomarna skrattade
och dansade runt omkring
Och vi bara log och log utan ord
tills elden falnat ned

Och jag bär känslan av din hand
i min.När jag tittar på din gravsten
bland blomstrande Mimosa
Och de ropar till mig,från backen
intill Bilen.Att inte komma försent
till ditt barnbarns Bröllop.
Jag en Turist med skrynklig kostym
En gång fann jag dig
invid Glömskans Hav.

Jag bär alltid
dina lavendelblå ögon
inom mig. ..

De lär mig att se
utanför mig själv.