ibland tänker jag mig dagarna
som ett löfte om närhet
som varm hud i beröring
ljus som brinner
en doft några måsar
som skriker mot mörkret

resan är ett seende
för de som ser
ytor som utan vidare
som vågor i blyfärgat vatten
vind utan anledning
några ord i ett vindspel
en bestämmelse om kvällen

barnen leker utanför kyrkogården
med egna lysande lyktor
några händer ett andetag
ett överfullt hjärta
sedan inget mer

det finns alltid musik
i vinterns mörka kölvatten
sonater som kryper genom staden
likt rebelliska vindar
och gräver i gatans partitur

när det lyser rött
fylls tonspråket med blod
harmlösheten byter färg
rödljuset exploderar

stämningstungt lägger sig hastigheten
över ytans språk
en gränslös tematik improviserad
som ett synfält

parkeringen är akut
en smärtsam stråke
över ett sår
lyfter på luren
i en sammanbiten fuga