ansiktet i minnet tar en ny form
men vissa detaljer blir kvar.
kinderna sticker igenom dåsigheten,
får hjärtat att mullra, som det varit en sjuk maskin.

händer i händer innan hemfärden värmer
mot kylan i ensligheten,
det karja,
den som alltid väntar ut närheten.
likväl, tappar den idag
otåligt mot asfalten vid hållplatsen.

med huvudet mot fordonsfönstret
känns skuggan av kvarvarande värme i glaset.
hettan läcker sen ut
fläckar mot min hud och allt det karja, där innanför.