Som sömn det kom -
sekundens blund förgick
ned tidens tyngder trycktes ögonblick
förställd jag stod i kampens katedraler,
om dömd inom
att axla kättarok
jag krängde krum i rummets kättingkrok
uppväckt bland stumma sarkofagsschakaler.

I katakomb
ett öga öppnats ömt
bland bländeljus som solkad sol nedtömt
på vilovalv ur grå granit uthuggen,
begravningsplomb
uppbar en reglad port
förseglad cellen låg i källarlort
i dammet drogs jag fram mot gallergluggen.

Ur sulfurskyn
fann ögat rött kontur
mig mötte mörkret bortom mönstrets mur -
i massors mitt min dunkeldoms demoner,
ned skymningsdyn
förkrympta kroppar bad
ur kryptan kröp de ledda kring på rad
beridna bortåt evighetseoner.

Så sågs till slut
en stig nå ut
ur viljans stigna vindlar
föröver stup
och djävulsdjup
där svedda vidder svindlar
och kätting fäst
i fjättringsläst
förgicks med blickens bindlar.

Men föll förlett
mitt öga frätt,
min syn utmätt till dagen,
mot ödesår
på bolsterbår
ned sorgesarkofagen
i stram givakt
till tidens makt
från frälsningsfrist bedragen.

Nu stupar stöd
som sömn jag faller kull
inrullad hålls min blick i höljets ull
anletet gråter åter i charader,
jag dras av Död
på repet utan slut
att mattas mer för var bedragsminut
emellan cellers mänskomyriader.