Jag har fastnat i ett konstigt tankesätt,
Vet inte hur jag ska hitta ut,
Jag är fylld av skam, jag gör aldrig rätt,
Känner besvikelse utan slut,

Om jag avviker från planen jag satt upp,
Om jag inte når dagens mål,
Om jag inte granskar mig själv, som med lupp,
Och ser till att hålla mig snål,

För äter jag ett riktigt mål mat,
Vill jag träna så mycket det går,
Annars känner jag mig oerhört lat,
Tänker på all överskottsvikt jag får.

Jag vill inte vara så evinnerligt dum,
Att jag svälter i hemlighet,
Men när jag tänker efter blir jag stum;
För jag vill ej heller bli fet.

Det vore så skönt att kunna nå en gräns,
Ett läge där det känns bra,
Men förnöjsamhet vet jag ej hur det känns,
För perfekt går ej att va'.

Det är så lätt att gå till ytterlighet,
Missar man ett mål blir det gärna två,
Ger man upp fylls man av förtret,
Nog har man väl misslyckats då?

En sådan paradox att älska all mat,
Men hata det den gör,
Helst alltid få fylla fat på fat,
Men med tankarna som förstör.

Jag hatar att alltid känna mig fel,
Minnas orden, smeknamnen de kom på,
Det hindrar mig från att bli hel,
Vill aldrig mer bli behandlad så.

Då skulle jag hellre, hur vidrigt det än är,
Svälta mig till sjuklig nivå,
För ingen skulle kunna klandra mig där,
För att vara ett fetto då.

Jag förstår om det låter dumt för dig,
Jag håller egentligen med,
Men det har gått lite för långt för mig,
För att bara lägga ned.

Om det kommer att fortgå länge vet jag ej nu,
Om jag kämpar vidare mot det jag aldrig kan nå,
Men nästa gång jag inte äter vet du,
I alla fall varför då.