i ödsligheten finns inga ceremonier

bara den sorg ett liv mäktar med

i dagar av kompromisslös ensamhet

det finns dagar värda att hinna ikapp

då andetagets sköra omfång ökar

som en tärnas vingar över bukten

det lovvärda är en kall vind

snuddande vid naken hud

just när mörkret lagt sig till ro

ruinerna under snön utsöndrar

en slags historisk immunitet 

i det stora hela

det är kallt även i värmen

bland de som ändå tillhör dig

de som du älskar

***

livet/tiden

(till Kjell Alinge)

det finns ett avstånd

härifrån

till var som helst

ändå avslutas det

när klockan oväntat

ringer

minnen blir till blod

till kropp

som slits ur tiden

det är musiken

som binder avståndet

in i det sista

***

vem är du i saknadens hugg

i det perifera seende

som skrämmer dig så

dagen lagrar sina händelser

på mörka fat i en annan tid

när ingen ser på

det finns en meningsfull tyngd

i det vi i bästa fall skapar

när det berör

förleden är en tråd

efterföljden släpper på

när mörkret anbefaller dig

i detta grymma hav

räknas bara vågornas kam

skummet under en blek måne

vi är alla skyldiga dagen

vårt namn och vårt omfång

det är bara så

***

din ängslan skrämmer mig

du får mig att glömma

ändå är det lönlöst

någon har tänt takkronorna

hängandes över havet

det doftar så mycket mer

igår hörde jag en fiskmås

några mil från havet

så kan det också vara

solhälsning är ett farväl

dränkt i ljus och rörelse

och inget mer