För vi har alla våra egna rädslor
om vi kryper tillräckligt långt in så hittar vi alla det lilla mörka, kalla. som ingen kan se igenom eller våga ta på.
vi har alla våra minnen som får oss att darra och knipa ihop ögonen när vi är ensamma
det kommer bara när man är ensam
och vi har nog alla upptäckt att det är lättast att leva på utsidan, för på ytan finns ingenting konstigt när vi lever på utsidan slipper vi bli rädda för oss själva
när man är ensam kommer ensamheten. den kan också komma när man är med många andra, de som vi kallar vänner men som inte ser eller hör eller känner
de som inte bryr sig, de som lever på utsidan precis som du
försöker göra ibland
men det är svårt att inte krypa inåt, för vi tycker nog alla att det är lättare att leva bakom fasaden, eller att vara fasaden och inte ha något att dölja bakom.
det har nog vi alla upptäckt.

och ibland ser du på andra och du undrar vad de döljer, döljer de något över huvud taget eller är de bara ett skal en fasad utan något under? du som trodde att man alltid kunde gå djupare.
det kan man kanske, vi känner nog alla några som har erkänt att de bara låtsas, men det är ju mycket lättare så eller hur?
någonstans inne i skrattet hör man att något är fel
om man kryper in i skrattet hör man att det klingar falskt. eller gör det? kanske inte, kanske är det bara fyllt av lycka över att slippa ensamheten, över att slippa känna och bara kunna leva på utsidan.
kanske inte lycka, kanske lättnad.
att låtsas och leva utanpå är så mycket lättare än att krypa inåt och se sig själv, se sina rädslor och svagheter. vi har nog alla försökt någon gång. men det kan också vara svårt att låtsas.
det har nog vi alla upptäckt.