Hon är konstig sa de om kvinnan som dansade barfota om natten vid fullmåne.

Det är inte normalt! Sånt kan vi inte ha! Glädje ska yttras lite lagom. Sorg likaså.

Hon ska veta sin plats sa de om kvinnan som alltid hälsade med ett leende.

Det är inte normalt! Vad vill hon oss? Hälsningar är till för de man känner.

Hon går alldeles för långt sa de om kvinnan som öppnade sitt hjärta.

Det är inte normalt! Vi vill inte lära känna henne! Hon får inte känna oss! Hon måste hållas på avstånd.

Så de stängde sina dörrar, drog för sina gardiner. Dammet i deras hus växte och tog över. Om de bara hade vädrat lite kunde även de känna grässtrå mellan tårna, se månens makalösa ljus lysa upp även den mörkaste natt, känna sorglösheten i ett leende och frihetens lycka och kraften i en relation.