Siris katter börjar bli dåliga. Norna-Noomi mot en husvägg av tvivel. Totalitär Siri avlivar henne idag med hjälp av en doktor efter alla dessa år.

Den katten blev gammal och grå. Grannen säger åt vittnena att de stör, när de står utanför hennes dörr. Och så är det kanske, sannerligen, att jag kunde ha gråtit åt den aska som spreds för vinden i natt vid deras "besök". Jag kunde ha gråtit men skitgänget var lika fast beslutna som tidigare, och inte var det långt, livet som dröjde hundra år med alla årstider.

Jag grät kanske när det hände mig, och henne, oss tillsammans. När det bara var hon och jag och alla som var likadana. Och alla som tvivlade, och alla som bad tusen gånger om ursäkt. Och vad sade hon mer - det var något om att vinna.

Hon sade att de störde, och de blev så snopna. Hon ringde på min dörr och berättade. Och jag möter henne utanför, och jag berättar också. Saker man egentligen inte får berätta, och som genast dementerades. Att det skulle dröja innan de kom tillbaka till hennes dörr.

Kanske är det inte så händelserikt, livet. Kanske är det småsaker det som händer. Man vaknar mitt i natten. Man sover en blund, och det är jämna plågor. Du får lita på gänget. De säger väl bara som det är, det de verkligen tror på. Men idag så avlivades den katten som hade varit med sedan nittio. Det var en passerad katt, precis som en spillra. Och hon hade bilder kvar av den i sitt kattparadis.