Det är en morgon i januari jag vaknar och inser att medlidandet försvunnit. Jag känner mig upprymd av att se frostblommor på fönstret, trots att de bildats i en svinkall rymd och även om tårar fryser bortom glasrutan gråter jag inte över det.

Någonstans på färden finns inte längre utrymme för fler blåmärken i hjärtat. Jag minns aldrig hur det första åskmolnet bildades, aldrig var jag befann mig eller vad jag tänkte just innan, kommer endast ihåg smärtan av att få stryk under revbenen.

__________