Likt sensommarlöven är vi livströtta
Klamrar oss fast på ett sjunkande fartyg
Alldeles solblekt, vårt handvävda livstyg
För alla metrar är nu lika utnötta

Du, jag och varenda liten bit av trädet
Promenerat på en rasparnas gata
Min fots blod kan bara ångesten mata
Vi ska förflyttas oss själva till städet

Slås om till vinter av hammarens klinga
Först grön sen skymningsröd sist novemberbrun
Från alla lika till alla unika

Från trött sensommarlöv till ny snöflinga
Lika avskydd på gräset som på farstun
Blir jag utan is vill jag endast skrika