Smältvattnet från det vinterstärkta hjärtat rinner nu igen,
likt en plötsligt blödande glaciär.

Smältvattnet gör en långsam kniv.
Fårorna kan liksom inte hindras, från att äta huden.
Blöda den långsamt öppen.

Huden, öm efter den stela skarens upplösning, just efter vinterns avtackande.
Att bli påkommen med att ömsa is är obehagligt.