Hon doftade bränt socker
ersatte det oskyldigt söta
bröt ner varje frisk bön
till tömda syrefattiga ord

Fotstegen var ljudligare än bomberna
från televisionens nyheter
Hon gav namn åt stormarna
som sköljde över skogarna

Hon ristade in sitt mantra
hundrafyrtio tecken på tegelstenarna
som bildade mitt hjärtas Berlinmur

”älska mig, du blir ändå aldrig av med mig”