Jag vaknade upp totalt ensam.

På ett hotellrum,
i min egen älskade hemstad.

Efter att ha köpt trumpinnar och mer.

Totalt ensam och utlämnad.

Och såg en av de mest fantastiska dimmor.

Som ens har existerat i Göteborg.

Omsluta Älvsborgsbron.

Jag drog undan gardinerna på mitt Superium rum

Och jag satt tyst i timmar in till gryningen.

För att se,

Och vänta på att.

Att det sista av dimman.

Skulle komma in och döda mig totalt.

Jag skrev av mig fullständigt.

När jag såg pennan och blocket.

På det köpta nattduksbordet.

Som så många andra köpta nattduksbord jag sett i livet.

Jag kom hem i mina tårar.

Men jag visste direkt.

Att även om jag grät.

När min innersta kärna kallade på mig.

Att jag alltid kommer att leverera i livet.

Men jag måste bara ibland förvirra mig lite.

Och gråta lite.